Mer ansvar än de flesta
Sten Roar Martinsen håller koll på Hydros VD.
Som arbetstagarrepresentant i bolagets styrelse har han mer ansvar än de flesta för att se till att Hydro håller sig på rätt spår. Med 35 000 medarbetare i 40 länder är det en ganska krävande uppgift.
Både arbetstagarrepresentanten och VD:n verkar ha full förståelse för sina respektive arbetsuppgifter. Samarbete spelar en avgörande roll i Hydros ledningsmodell och har under årens lopp blivit en allt viktigare faktor.
En milstolpe var 1967 års överenskommelse med fackföreningarna om att försöka hitta nya samarbetsformer. Detta väckte uppmärksamhet över hela världen. Till och med japanska företag har anammat idén om att ge operatörerna mer inflytande.
En företagskultur präglad av innovation och samarbete
När Sten Roar Martinsen började på Hydro i Karmøy som operatör 1983, efter att ha fullgjort sin militärtjänst, möttes han av en företagskultur präglad av innovation och samarbete. Bara två år senare blev han utsedd till arbetstagarrepresentant. Sedan dess har det bara rullat på, och uppdraget som arbetstagarrepresentant har nu blivit en heltidstjänst.
Detta var ingenting som Sten Roar hade planerat, och han vet fortfarande inte riktigt hur det blev som det blev.
– Först kändes det mest som en tillfällighet, men jag trivs i rollen. Jag gillar att kunna påverka saker, och det kan vi medarbetare på Hydro. Vi är väldigt proaktiva.
Dialog med ledningen
Tidigare fanns de flesta av Sten Roars medarbetare i Norge. Han minns tydligt när VD:n någon gång på 1990-talet berättade för honom att Hydro nu hade lika många anställda utomlands som i Norge. I dag finns majoriteten av personalstyrkan utomlands – Hydro har fler anställda i Tyskland, USA och Brasilien än i Norge.
Den här utvecklingen har även gjort att hans roll som arbetstagarrepresentant har förändrats. Nu för tiden ägnar han mycket tid åt att säkerställa att arbetstagarrepresentanter i andra delar av världen har en lika bra dialog med ledningen som i Norge. Det är inte så lätt alla gånger, med tanke på olika kulturer och traditioner. Detsamma gäller nationell lagstiftning, som ofta kräver lokala anpassningar.
I vissa länder är det inte ens tillåtet med fackföreningar, så här måste man hitta andra sätt att involvera medarbetarna. På vissa platser uppstår det ofta konfrontationer och konflikter i kontakten mellan fackföreningar och ledning.
Den bästa lösningen
I Norge finns det en bredare förståelse för att alla sitter i samma båt. Enligt Sten Roar Martinsen finns det ett antal orsaker till detta, t.ex. det så kallade trepartssamarbetet mellan fackföreningar, arbetsgivare och regering som antog nya och mer konstruktiva former under 1990-talet.
– När vi kommer fram till den bästa lösningen är det ofta vi i facket som har haft ett finger med i spelet. Och ibland har vi en fot på bromsen när ledningen försöker köra sitt eget race.
Vi är aluminium.