1050 och 1070 hör till de mest rena aluminiumlegeringarna. Båda innehåller mycket små mängder legeringselement, där 1050 består av minst 99,5 procent aluminium och 1070 av minst 99,7 procent. Den lilla skillnaden i renhet är det som skiljer dem åt, och den märks främst i applikationer där elektrisk eller termisk ledningsförmåga är avgörande.
Väljer du 1050 eller 1070 är det i praktiken för att få maximal renhet, och därmed maximal prestanda i ledningsförmåga. Båda ger mycket hög elektrisk och termisk ledningsförmåga, bland det bästa du kan få i en strängpressad aluminiumlegering. Det gör dem till ett tryggt val för ledarprofiler, transformatorkomponenter och applikationer där effektiv värmeöverföring är avgörande.
Den höga renheten bidrar också till god och förutsägbar korrosionsbeständighet, vilket är en fördel i mer krävande miljöer, till exempel inom kemisk processindustri. För reflektiva applikationer innebär den höga aluminiumhalten dessutom en ytfinhet som är svår att uppnå med mer legerade material.
När det gäller valet mellan 1050 och 1070 ger 1070 något bättre elektrisk ledningsförmåga tack vare sin högre renhet. I applikationer där varje liten förbättring i ledningsförmåga räknas kan det göra skillnad. I de flesta fall, inklusive många lösningar för värmeöverföring och generell elkonstruktion, är dock 1050 det vanligare valet och ger en väl avvägd prestanda.
För bärande konstruktioner är andra legeringar ett bättre alternativ. Hållfastheten i både 1050 och 1070 är låg och kan inte förbättras genom värmebehandling, eftersom de inte är värmebehandlingsbara. Hållfastheten styrs i stället av tillstånd och graden av kallbearbetning.
Den höga elektriska ledningsförmågan hos 1050 och 1070 gör dem till några av få aluminiumlegeringar som verkligen är lämpliga för ledarprofiler och transformatortillämpningar. 1070 har en liten fördel där ledningsförmåga är den primära specifikationen.
Exempel: Samlingsskenor, lindningslister, ställverkskomponenter
Hög värmeledningsförmåga och korrosionsbeständighet gör båda legeringarna väl lämpade för profiler som rör sig eller avleder värme under krävande förhållanden.
Exempel: Kylflänsprofiler, kylkomponenter för bilar, HVACR-värmeväxlarelement
Den höga aluminiumhalten ger mycket god beständighet mot korrosiva ämnen. För dig innebär det ett materialval som klarar aggressiva miljöer där andra legeringar kan bete sig oförutsägbart.
Exempel: Lagringstankar, rörledningar, hanteringsutrustning för syror och lösningsmedel
Kombinationen av ytkvalitet och hög renhet ger båda legeringarna goda reflekterande egenskaper som legeringsalternativ vanligtvis inte kan matcha.
Exempel: Ljusreflektorer, solreflektorer
Den största skillnaden är renheten. 1050 innehåller minst 99,5 procent aluminium, medan 1070 innehåller minst 99,7 procent. Den högre renheten i 1070 ger något bättre elektrisk och termisk ledningsförmåga.
Nej. Hållfastheten i 1050 och 1070 kan inte ökas genom värmebehandling. I stället styrs den av tillstånd och kallbearbetning, vilket ger ett förutsägbart materialbeteende och gör dem enkla att arbeta med i applikationer där ledningsförmåga är viktigare än styrka.
De används främst i strängpressade profiler för elektriska applikationer, till exempel samlingsskenor, ledarprofiler och ställverkskomponenter. De är också ett bra val för applikationer inom värmeöverföring, kemisk processindustri och reflektiva lösningar, där hög renhet är den viktigaste egenskapen.
Ja, båda legeringarna kan anodiseras. Resultatet skiljer sig dock från det du får med till exempel en 6xxx-legering. Den höga renheten i 1050 och 1070 ger ett mer klart och transparent anodiserat skikt, vilket kan vara fördelaktigt i vissa applikationer. Däremot är de inte alltid rätt val där en mer täckande och jämn, opak ytfinish krävs.
